Har du nyligen fått en diagnos?
Här berättar vår leg. psykolog Ellen mer om sina erfarenheter kring hur det kan kännas efter en utredning.
För en del är det ganska oproblematiskt att få en diagnos. Man kanske sedan länge har insett och accepterat sina svårigheter, har levt som om man redan har en diagnos och har en förstående omgivning.
Många upplever dock en känsla av att komma ut på andra sidan utredningen med en massa frågetecken och känslor. Vad betyder det här? Vem är jag nu? Hur kommer andra att se på mig? Hur ser jag på mig själv?
Jag har träffat många personer med ADHD och autism, både under utredning och efter diagnos i psykologisk behandling, som känner sig ensamma i sina tankar och känslor.
Därför kommer här en beskrivning av några vanliga reaktioner efter att man fått sin diagnos:
Lättnad
Många är nervösa under sin utredning. “Tänk om jag inte får en diagnos – vad är det då för fel på mig?” När man får en bekräftelse på att det man misstänkt stämmer, brukar många känna en lättnad. Det man tidigare sett som brist på karaktär eller lathet har nu fått ett namn och en förklaring. Att jag bara “borde anstränga mig mer” blir plötsligt inte det enda svaret och lösningen, dessutom finns det fler som har det som mig. Många känner sig, genom diagnosen, sedda och bekräftade i sitt lidande och sina svårigheter.
Tvivel
Berättade jag rätt saker under min utredning? Kom jag ihåg att berätta allt? Var jag helt ärlig? Tänk om jag bara inbillat mig och lurade till mig en diagnos? Om man haft en tendens att lägga mycket skuld på sig själv hela livet när saker blir tokigt eller fel, är det inte ovanligt att man fortsätter göra det även efter en utredning. För en del tar det lång tid innan man på riktigt vågar lita på att diagnosen stämmer och beskriver något viktigt om hur man fungerar. En del har helt och hållet svårt att acceptera diagnosen, kanske för att man fick en annan diagnos än man först tänkt sig, för att man inte alls känner igen sig i diagnosen eller för att man upplevde att något i utredningen missats eller blivit felaktigt.
Sorg med stort S
Personer som får diagnos i vuxen ålder kan ibland, förutom lättnad, också känna en stor sorg och ledsamhet över att ha levt ovetandes om sin diagnos under många år. Varför såg ingen? Varför förstod ingen? Vad hade hänt om jag hade fångats upp tidigare? Hur hade mitt liv sett ut då? Många beskriver också att de får som ett “nytt filter” på sitt liv, att de blickar tillbaka på tidigare erfarenheter med nya glasögon och kan förstå saker de varit med om på ett nytt sätt. Det brukar vara viktigt att tillåta sig att sörja det som varit, för att sen kunna blicka framåt. En del upplever att personer i ens närhet kan ha svårt att förstå just detta, hur stort och sorgligt det känns samtidigt som man kan känna sig lättad och hoppfull kring att få rätt hjälp.
Förvirring och nyfikenhet
De frågor som väcks under utredningen kan hänga kvar länge och i sig väcka nya frågor. Man ifrågasätter delar av sitt liv och börjar vrida och vända på perspektiven. En del hanterar förvirringen genom att läsa på om NPF, dyka ner i olika forum och grupper, följa konton på sociala medier, läsa artiklar och signa upp sig till föreläsningar. För många väcks en ny typ av nyfikenhet gentemot sig själv. Det är inte helt ovanligt att ens nya specialintresse/hyperfokusområde blir just NPF-diagnoser. Att ha anhöriga som lyssnar, tar del av information och försöker lära sig att förstå brukar hjälpa och gör ofta att man känner sig närmare varandra. En del kan också känna sig sårade när anhöriga inte orkar lyssna eller verkar vara intresserade av att förstå. Att ha tålamod med varandra kan då vara viktigt, så att man både respekterar sitt eget behov av att få prata om sin diagnos och den anhörigas behov av att pausa eller prata om annat.
Ilska
Det är vanligt att bli arg efter sin diagnos. Ofta kan det handla om att man får syn på hur orättvist samhällets strukturer kan vara för personer som inte fungerar exakt som normen, eller att man blir upprörd över hur andra har behandlat en genom livet. Jag kanske känner mig arg på den där läraren som sa att jag var ett hopplöst fall men inte förstod att jag behövde mer hjälp eller på mina föräldrar som skällde på mig när jag glömde nycklarna fastän jag inte kunde rå för det. För en del, som ofta trycker undan ilska, kan det vara väldigt sunt att komma i kontakt med ilska. Det finns en kraft i ilskan som ofta gör det lättare att stå upp för sig själv och sina behov, snarare än att förminska dem. För andra, som ofta fastnar i ilska, kan den vara ett hinder som gör det svårt att komma vidare. Att gå runt längre perioder och ständigt vara arg tar mycket energi och kan göra att man vägrar ta emot hjälp eller stöter bort viktiga personer i ens närhet.
Ökad självmedvetenhet
För många är det jobbigt att under utredningen bli mer medveten om hur man beter sig eller fungerar, men på lite längre sikt brukar ökad självmedvetenhet leda till betydligt större möjligheter att göra bra saker för sig själv! Om jag förstår att det är rastlöshet jag känner eller att jag är känslig för ljud blir det lättare att använda rätt strategi för att hantera det. En del personer upplever dock att de fastnar i självkritik och blir hypermedvetna om allt som inte fungerar. De kan beskriva det som ett tydligt “före och efter” diagnos, där man innan diagnosen var lyckligt ovetandes medan man efter diagnosen är plågsamt medveten om allt som är svårt. För en del leder det till att man isolerar sig mer eller sluta göra saker man tidigare tyckt om.
Acceptans
Alla reaktioner efter en diagnos är ofta steg på vägen mot att nå större acceptans för sig själv och hur man fungerar. Att börja agera utifrån hur man FAKTISKT fungerar, snarare än hur man tycker att man “borde” fungera, kan vara förlösande för många – men det brukar ta lite tid. Vägen till acceptans är ingen spikrak linje med en tydlig slutdestination, det är inget tillstånd man plötsligt uppnår, utan något man aktivt behöver jobba med hela livet. Men när man börjar få större förståelse och acceptans för sig själv, med alla ens brokiga sidor och egenheter, brukar livet bli betydligt lättare att leva.