Om du har fått en ADHD- eller autismdiagnos och går med dessa tankar så är du inte ensam. Imposter syndrome – att känna sig som en bluff – förknippas ofta med osäkerhet över sina prestationer och en rädsla för att bli avslöjad som mindre kompetent. Men imposter syndrome kan även beskriva känslan av att ha lurat sig till en diagnos. En upplevelse som en del med neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och autism beskriver.

Många av de som jag möter i utredning har fått höra i hela sina liv att de ska skärpa sig och ”du kan ju när du vill”. Våra inre röster har en tendens att inspireras och lära sig av det vi får höra. Vi lär oss också av det som sägs till andra, till exempel det som sägs till någon vi känner igen oss i eller liknar. Kanske maskerade du dina svårigheter till vilket pris som helst under uppväxten, men du noterade hur mycket skäll din klasskompis som alltid vägde på stolen fick. I utredning möter jag ofta människor som skanderar ”skärp dig” till sig själva som ett dagligt mantra. Inte konstigt om den inre rösten fortsätter på samma tema även efter en diagnos. Att den inre rösten fortsätter med sina gamla vanor brukar inte säga särskilt mycket om hur svårt personen har det, hur mycket ADHD personen har eller liknande.

Dessutom stormar och debatteras det en hel del kring de neuropsykiatriska diagnoserna. En del menar att de bara är ett påhitt, en del menar att det ställs alldeles för många sådana diagnoser. Om du är en av dem som berörs djupt personligen av det ämne som debatteras så är det inte så konstigt om du känner dig vilsen, illa till mods eller osäker på din verklighet. Men din verklighet är vad den är, oavsett vad den kallas. Om det skulle bli så att vårt samhälle om 10 år har ändrat syn på diagnoser och kallar det du upplever för något annat än ADHD, då betyder det fortfarande inte att du har hittat på dina svårigheter, att du överdriver eller att du bara borde skärpa dig.

Som psykolog som arbetar med NPF så kan jag konstatera att jag möter betydligt fler som underskattar det de kämpar med än motsatsen. Och jag möter betydligt fler som skärper sig för mycket (med stort lidande till följd) än som skärper sig för lite.

Och för dig som sökt hjälp och genomgått utredning och som fått svaret att du inte uppfyller kriterierna för någon diagnos. Det betyder inte heller att du har överdrivit dina svårigheter. Det finns många människor som kämpar med fullt verkligt lidande och svårigheter, men som inte uppfyller kriterierna för någon NPF-diagnos. Att det inte blir någon diagnos efter utredning kan bero på att det inte finns den omfattning av symtom som krävs för diagnos (men de symtom som finns kan ändå vara nog så tunga), att man ser att det finns en annan bättre förklaring till symtomen eller att symtomen inte följer ett livslångt mönster, utan har uppstått i vuxen ålder. Ett namn kan förstås kännas hjälpsamt och ibland ge ledtrådar om orsaker och behandling. Men lidande är lidande oavsett, det blir inte overkligt eller påhittat bara för att vi inte har ett särskilt namn på det.